Varför är det så att vi svenskar har så svårt att ta en komplimang?
så fort någon ger oss en komplimang så måste vi svara med Nej men nej så är det inte.... eller liknande.
En komplimang ska man suga i sig, ta åt sig, och gotta sig åt.
Att få en komplimang är något bra?
Jag älskar att ge de jag bryr mig om, de jag tycker om och de i min närhet komplimanger.
Men jag säger bara sådant som jag tycker är sant, sådant jag verkligen kan stå för och mena.
Men däremot är jag väldigt generös med att göra det.
Kommer Michelle t.ex. och berättar att hon gjort något, eller lyckats med något, så istället för att säga mmm eller ja, så uppmuntrar jag det alltid och säger att hon varit jätte duktig. Jag tror detta hjälper hennes självkännsla och självförtroende JÄTTE mycket, och det är viktigt.
Samma sak om det är någon jag tycker om, så säger jag vad jag tycker, älskar att ge komplimanger, Men varför har alltid den andra personen detta gäller i huvudsak vuxna att ta emot en komplimang?
Är det för att våra föräldrar varit så dåliga på att ge oss, eller är det för att vi svenska lär oss att ingen får vara bra! alla måste vara lika, ingen får vara bättre än någon annan?
SKIT ÄR DET I VARJE FALL
Jag kommer fortsätta ge komplimanger många och bra!!!
Så alla ni jag ger komplimanger ta åt er, jag menar vad jag säger!!!!
torsdag, juli 23, 2009
så mycket
Jag är glad, jag är jätte glad egentligen... men ändå har jag alla dessa negativa tankarna som virvlar upp till ytan. så många obesvarade frågor.
frågor som jag inte ens vet hur jag ska ställa dom, eller vilken sorts frågor det är ändå.
Jag är en väldigt "spontan" person, jag tycker inte om att ha för mycket av mitt liv bort planerat. Ändå känner jag att vissa saker vill jag veta hur det ska gå, vad kommer hända.
Kan vara för att stora beslut som påverkar mig även kommer pverka Michelle nu för tiden, så helt plötsligt så går mina tankar hela tiden iväg till vad som är bäst för henne.
Jag vet att det kommer lösa sig, jag vet i mitt hjärta att allt kommer bli bra, men osäkerheten tills dess.
frågor som jag inte ens vet hur jag ska ställa dom, eller vilken sorts frågor det är ändå.
Jag är en väldigt "spontan" person, jag tycker inte om att ha för mycket av mitt liv bort planerat. Ändå känner jag att vissa saker vill jag veta hur det ska gå, vad kommer hända.
Kan vara för att stora beslut som påverkar mig även kommer pverka Michelle nu för tiden, så helt plötsligt så går mina tankar hela tiden iväg till vad som är bäst för henne.
Jag vet att det kommer lösa sig, jag vet i mitt hjärta att allt kommer bli bra, men osäkerheten tills dess.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)